I små mörka rum ligger de. Totalt utslagna. Man väntar på sin tur. Det hörs ljud i trappan, en ny kund. Han pekar på en flicka, ger en skrynklig sedel, släpar med sig flickan och tvingar in henne i en cell.
Väl där inne börjar våldtäkten. Takhöjden är inte mer än 140 cm. Det är medvetet gjort för att flickan ska känna sig konstant nedtryckt. Vissa rum har små fönster med svarta galler runt. Andra saknar helt insyn. Man kan se storvuxna män på över 100 kilo gå runt på gatan med späda 9-10-åriga flickor. Ingen reagerar. Flickorna är slavar som ständigt tvingas förnedra sig för att tillfredsställa förövarnas vidriga begär. Det är inte bara våldtäkten i sig utan även det horribla våldet. Fimpar bränns på armar, handleder skärs upp och underliv fylls av chilipulver.
På dessa bordeller utvecklar man industrin varje dag. Nu tvingas nyfödda bebisar att sitta i samma rum som deras egen mamma och vänja sig vid att se på när hon gång på gång blir våldtagen. På det sättet blir barnet fast i systemet och dess öde blir programmerat för all framtid. När första kunden sedan står vid dörren, med begär i blicken, vet barnet exakt vad som väntar. Man föds på bordellen. Man dör på bordellen.
I en omvärld som somnat för länge sedan behöver vi din röst. Barnen behöver din röst. Just nu. Mer än någonsin. (Informationen är hämtad från ett besök i de mörka bordellområdena i Indien.)