En sån här resa är något man upplever en gång i livet och sen så ser man tillbaka på den under resten av sina dagar med ett leende. Jag har fått vara med om två turneér med tjejerna från Nepal.
Tillslut glömmer man bort vad de har gått igenom, man kan inte tänka sig det. I solens ljus och under skratt bleknar allt vad de har varit med om och det är som att de varit mina systrar för alltid, men på kvällarna, under tårar påminns man.
Jag försöker beskriva hur det är att resa tillsammans med 7 st unga kvinnor från Nepal. Det är helt omtumlande, det är så jobbigt ibland och ibland så helt underbart. Det är en jobbigare känslo berg och dalbana än tonåren.
13 platser
Vi har besökt 13 platser. Och varje stad vi besökte hade gått all in! Ni där ute som på något sätt varit engagerade, en STOR ELOGE till er. Det hjärta och den tid ni lagt ner går inte sätta pris på. Ni som fixat ljud & ljus, ni som dekorerat, skött det praktiska, biljetter, mat, teknik, foto & film, annonsering, försäljning och allt annat som ni har gjort.
Vi började med en tuff helg, det blev ingen vila utan vi körde på samma dag som tjejerna anlände till Arlanda. Klockan var 7 på morgonen och vi hade samlats ett team för att ta emot dem. Bland bleka och trötta svenska som tog sig ut ur ankomsthallen så kom 10 stycken härliga leenden. De var klädda i nepalesiska, färgglada dräkter och möttes med ett jubel och massor av kramar.
Under helgen besökte vi Vallentuna, Östervåla & Märsta. De två sista var på samma söndag.
Men efter en hektisk start så tog vi oss till Värmland där ett par vänner tog in hela vårt team på över 20 personer. Vi tog några dagar ledigt och lekte med tjejerna, körde gocart och hade filmkväll (nepalesisk film, vi log och nickade).
På torsdagen besökte vi ett regnigt Liseberg, men som den visa gumman säger, det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder. Så vi drog på oss blåa ponchos allihopa och körde på. En av de första attraktioner vi åtog oss var UppSvinget. Det visade ingen rädsla, nästa lite övermodiga. Det hann bara ta 20 sekunder innan flickan som satt bredvid borrade in sina naglar i min hand. Men sen gick det över. De skrattade när det var klart och en av ledarna sa; Jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle få se mina barn eller min fru igen, sa han med ett skratt.
Sen började helg 2, med Sävsjö först, där stan var tom och en jättekö ringlade utanför kulturhuset där vi befann oss. Carola hade anslutit och så Sävsjö Gospel Choir, det blev dans och drama och härliga sånger.
Lennart Åsberg var med under turnén som konferencier och som säljare av vår nysläppta bok. Han sålde böckerna i många fall lådvis, med 20 st i varje låda.
Sen körde vi på i Skövde,Borås och Göteborg.
Måndag.
Tjejerna fick åka till Skärhamn och träffa en av de största hjältarna i Sverige, Monica. Hon har MS och har svåra smärtor men har lyckats samla ihop över 225 000 kr på de senaste åren, till flickorna. En bild av henne hänger på ett av hemmen och alla vet vem hon är på hemmen.
På tisdag besökte vi Vrångö i Göteborgs skärgård, och tidigt på dagen kom de och hämtade oss i ett stort skepp, som de körde runt med i skärgården. De bjöd på mat och vi alla njöt av utsikten och stillheten.
Sedan besökte vi Bottnaryd, där vi åkte fyrhjulingar och Anita och Sven Widell bjöd på en heldag. Anita driver även Nitas hantverk där hon gör silversmycken och alla inkomster går till LoveNepal.
Sista helgen avslutade vi i Vetlanda, Skövde och Gamleby.
När det så var dags för adjö på måndagen var det inte ett öga torrt. Det gjorde riktigt ont och tjejerna gjorde inte lättare när de kramades så hårt och grät. Men vi ses snart igen, men det gör alltid ont när nära vänner och familj åker vidare.
Natanael Alfvén