Vi har under några dagar frågat oss om vi ville skriva om det tragiska som hänt en flicka i ett av våra projekt. Vi har landat i att vi känner ett ansvar att rapportera, både när dagarna är ljusa och när de är mörka. Med denna text vill vi hedra flickan och försöka skapa en förändring så att fler barn inte går samma öde till mötes.
Hon hette Susmita. En 12-årig flicka med hela livet framför sig. Susmita hade det tufft hemma då hennes pappa omkommit och hennes mamma flyttat ifrån byn med en annan man. Susmita bodde därför med sin lillebror hos en släkting. Varje vardagsmorgon blev de hämtade med en skolbuss som körde dem till en skola som Love and Hope är med och driver för barn från teplantagen som ligger i närheten.
I mitten av december var ett team från Sverige på besök på skolan. Det sjöngs, lektes och dansades. Det var den stora julfesten. Det svenska teamet anordnade leken ”hela havet stormar”. När musiken tystnade gällde det att hitta en stol och den som blev utan åkte ut. Susmita var en av alla som inför de andra 400 eleverna fick vara med och leka. Till slut var det bara två tävlanden kvar. Publiken hejade på och när musiken tystnade var det Susmita som snabbast hittade stolen. Hon vann tävlingen och blev så glad och stolt. Hon fick motta publikens jubel och livet var för tillfället enkelt och bra, precis som det ska vara för ett barn. Två dagar tidigare hade hon blivit godkänd på sina prov. Hon skulle få gå upp en klass och ta ytterligare ett kliv mot sina drömmar.
Julprogrammet tog slut. Skolan likaså. Det blev lov för barnen och Susmita var hemma hos sina anhöriga i byn vid teplantagen. Vid skymningen, omkring klockan sex var Susmita på väg till en lokal affär för att köpa olja till deras oljelampor. Någonstans på vägen blev hon upptäckt av två män som satt och spelade kort. När männen såg Susmita valde de att följa efter henne. När de hann ifatt henne började de att förgripa sig på henne. Susmita, som även hade epilepsi, hade inget att sätta emot. Männen våldtog henne och när de kände sig klara dödade de även den lilla flickan.
Dagen efter hittades den nakna kroppen, som var delvis nedgrävd i sanden. Kroppen togs till den närliggande staden där läkaren bekräftade att en våldtäkt ägt rum innan mordet.
Vissa dagar är så fruktansvärt mörka. Det här var kanske den mörkaste dagen för oss i Love and Hope. Ett mord. En flicka som inte längre finns hos oss.
Susmita tillhörde ett av de lägre kasten i Indien. Hennes liv var enligt systemet mindre värt. Kanske är det därför man än i dag inte fått tag på mördarna? Kanske var det därför som hennes öde endast resulterade i en liten nyhetsnotis i den lokala tidningen.
Vi vet inte. Däremot vet vi att vi alltid kommer minnas Susmita. Vi kommer alltid att hedra henne och göra allt vi kan för att hjälpa flickor som riskerar att gå samma öde till mötes.
Susmita, vi vet att du har det bättre idag. Att du är på en trygg plats, långt bort från den mörka ondskan på jorden som till slut tog ditt liv.
Fina vän, fortsätt vila i frid. Vi kommer aldrig att glömma dig.
//Jonatan Alfvén. Foto: Love and Hope
Bildtext: Bilderna togs under den stora julfesten. Susmita var strålande glad när hon vann och fick motta sina skolkompisars applåder.
